Lisas analys av ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg

Jag vet, jag vet – jag har skrivit en alldeles överdrivet lång analys, igen. Men som någon en gång sa: ”Jag hade inte tid att skriva kortare!”

Handling

”Den allvarsamma leken” utspelar sig vid sekelskiftet 1800-1900, och är berättelsen om Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Det börjar som en ungdomskärlek, men de går sedan skilda vägar. När de efter cirka 10 år träffas igen blossar kärleken upp på nytt, och de inleder ett hemligt förhållande. Resten av boken handlar om deras komplicerade kärlek och liv.

Personerna

Arvid Stjärnblom

Enligt mig är detta den absoluta huvudkaraktären i boken. Arvid Stjärnblom är en ung man som gillar att läsa litteratur och skriva. Han påbörjar ett provår till en lärarutbildning men ”(—)nästan samtidigt hade han genom en avlägsen släkting, Markel, fått plats som korrekturläsare och volontär vid en stor daglig tidning” (s. 23)

Efter en tid hoppar han av utbildningen, och arbetar istället helt för tidningen. ”Han hade efter ett par år blivit ordinarie musikrecensent. (—)och efter ett par, tre år, hade han en lön av 2400 kronor om året.” (s. 70)

Det känns som att han är ganska självständig och gör det han känner för. Han ville egentligen inte bli lärare, men någon i hans omgivning hade lyckats övertala honom om att det var vad han skulle ägna sig åt. När jag säger att jag uppfattar honom som självständig syftar jag på att han väljer att hoppa av utbildningen för att istället arbeta på tidningen som han tycker om.

Han går ofta och tänker på Lydia, sin ungdomskärlek. ”Det gick aldrig ett dygn, och sällan en timme av dygnets vakna stunder utan att hon då eller då steg upp i hans tanke.” (s. 23)

När han sedan får reda på att hon gift sig med en äldre herre, börjar han tappa hoppet. Snart inleder han en fysisk kärleksaffär med en kvinna vid namn Dagmar Randel. ”Var och varannan dag smög hon sig upp till honom, helst vid sju-, åttatiden på kvällen.” (s.82) Han säger att han älskar henne, men menar det egentligen inte. ”Ty annars kunde det ju inte bli något av” (s. 82) Jag tror mest att Arvid känner sig vilsen och något desperat efter kärlek när han fått reda på Lydias giftermål, och tar tillfället i akt med Dagmar. Mot sin vilja gifter han sig med Dagmar. Men man känner tydligt att Arvid inte känner sig bekväm i äktenskapet. ”(—)det kunde hända, att han stirrade ut i mörkret och viskade för sig själv: -Den som vore ensam! Den som vore fri! — Men i övrigt levde de mycket lyckligt tillsammans. Och åren gingo.” (s. 107)
Men det dröjer inte länge förrän Arvid och Lydia av en slump får kontakt igen och de inleder en kärleksaffär, trots att de båda har äktenskap. Arvid och Lydia vet att det de gör är fel, men skilsmässa är det inte tal om för någon av dem. Lydia skiljer sig dock ändå från sin man till slut.
Vad gäller Arvids kärleksliv känns det ganska rörigt. Han vill försöka hålla uppe fasaden i hans och Dagmars äktenskap, trots sin otrohet. Mestadels tror jag detta beror på att de har ett barn tillsammans och att Arvid vill behålla tryggheten att Dagmars far bidrar till deras försörjning. ”(—)om jag gifter mig så bidrar han till hushållet med två tusen kronor om året.” (s. 87)

När han efter en andra gång kommit på Lydia att vara otrogen mot honom, väljer han att bryta för gott med henne och står inte heller längre ut med att leva kvar med Dagmar. Hon har för den delen också kommit på Arvid med hans otrohet. (s. 237) Därför väljer han att resa bort en längre tid, och det är så historien slutar.

Lydia Stille

Hon gifter sig ganska tidigt med en äldre herre vid namn Markus Roslin. De lever tillsammans i ganska många år, innan de skiljer sig. Delvis berodde det på att de aldrig älskat varandra. Dock tror jag att det hemliga förhållande som Lydia och Arvid inlett är en stor bidragande orsak till deras skilsmässa.

Men inte nog med att hon har ett förhållande med Arvid vid sidan av sitt äktenskap, hon bedrar även Arvid med andra män. Hon skriver i ett brev till honom:

”Jag har tillhört en annan man medan du varit borta, Det var inte kärlek, det var inte heller ”det andra”- å jag vet knappt själv vad det var… Men jag kände mig så ensan och övergiven av gud och hela världen, sedan du rest.”

(s. 187)

Jag känner det som att Lydia är en person som är i ständigt behov av närhet och bekräftelse av andra. Att hon till och med bedrar Arvid, som jag i alla fall ganska långt in i boken uppfattat som den hon älskar, får henne att kännas som en väldigt vilsen person. Hon vet varken vad hon vill eller vad hon egentligen känner. Kanske är det så att hon har dålig självkänsla eller liknande, som gör att hon inte känner att hon räcker till, därmed behovet av yttre bekräftelse.

”Det var nu också en förfärlig mani hon hade; att alltid välja sina älskare just bland mina vänner och bekanta…”

(s. 240) tänker Arvid när han ska ge sig av i slutet. Varför hon gjort det framgår inte på något ställe i boken. Att hon väljer just de som ingår i Arvids bekantskapskrets kan inte vara en slump.  Min tanke är att hon kanske vill att han ska få reda på det och därmed bli ovän med sina vänner, så att han förlorar vänner. Det jag menar är alltså att Lydia av någon anledning vill få Arvid att mista sina vänner och henne, så att han känner att han inte kan lita på någon längre. Men å andra sidan så är ju Arvid och Lydias förhållande hemligt, så hans vänner är ju troligtvis inte medvetna om mer än att det är ett förhållande med Lydia.

Miljö

Miljön i boken tycker jag är väldigt påtaglig. Då syftar jag inte endast på den konkreta miljön, utan även den historiska miljöskildringen.
Den konkreta miljön beskrivs ofta och ger mer liv åt historien.
”Hösten skred fram med tidig skymning och regnblanka gator med ljusstänk från gaslyktor och upplysta fönster.” (s. 40)
”Det var några vackra, tidiga vårdagar i april det året. Om man gick på en landsväg ett stycke utanför staden, var den ännu kantad av stora, smutsiga snödrivor(…)” (s.61)
”Det yttre rummet, det större, hade hon möblerat med gamla mahognymöbler.” (s.152)
”Utanför rinner Klaraälven blank och stilla mellan granklädda höjdsträckningar.” (s.173)

Historien utspelar sig som sagt i slutet av 1800-talet, början på 1900-talet. Historiska händelser präglar boken. Jag tror att det har mycket att göra med att Arvid arbetar på tidningen Nationalbladet, och det blir en naturlig del av berättelsen att komma i kontakt med viktiga historiska händelser som utspelar sig under denna tid. Låt mig nämna några exempel.

”Den 11 januari 1898 föll krigsrättens frikännande utslag i målet mot Esterhazy”

(s.52)
”Vad unionsfrågan beträffar , käre Far,(—)tycker jag att Du är mycket orättvis mot gamle Jean-Baptiste, då Du skäller ut honom för att han inte år 1814 gjorde Norge till en svensk provins.” (s. 83-84) 

Det sistnämnda citatet ovan skriver Arvid i ett brev till sin far. I sammanhanget tycks det ha uppkommit någon politisk konflikt i huruvida Norge ska vara självständigt eller vara i union med Sverige.
Man kommer i kontakt med fler nyheter och händelser som var aktuella under den tid som historien utspelar sig. Bland annat har jag lagt märke till att dåvarande kungen Oscar II nämns varstans, bland annat hans död.

Sedan kan man ju se på händelserna i själva handlingen som historiskt utmärkande. Exempelvis har jag bland annat tänkt på de klasskillnader som kommer fram titt som tätt. Eller mer nämns väl egentligen en personernas ekonomiska tillgångar. Som då Arvid pratar om att han tjänar 2400 kronor per år, som på sin tid säkert ansågs vara en ganska bra årsinkomst. Och de fester, middagar et cetera som Arvid går på, och den umgängeskrets han verkar ha (författare, direktörer, och andra i samhället högt stående män)

Nationalbladet där Arvid arbetar, upplever jag att de ofta översätter artiklar från franska, engelska, tyska, ryska etc, till svenska, för att sedan publicera dem i sin tidning. Detta tolkar jag som ett tecken på att främmande språk började bli allt vanligare i Sverige.

Dessa historiska inslag gör att man får en bättre uppfattning av hur det kunde vara att leva i dåtidens Stockholm.

Stämning

Jag uppfattar att det råder en ganska tryckt och osäker stämning genom hela boken. Mest grundar jag detta mitt antagande på det osäkra och känsliga förhållande som Arvid och Lydia har. Det är ju det som är den röda tråden i ”Den allvarsamma leken”. Båda är enligt min uppfattning i grund och botten osäkra på sina känslor, vilket gör att historien får en instabil känsla så att säga.
Genom deras brevväxlingar och samtal byggs det upp en bild av ett förhållande i ständig upp- och nedgång. Ena stunden älskar de varandra, och i den andra så vill de inte veta av den andra.

Språk och stil

Språket och stilen i det exemplar jag läst av denna klassiker, var lite halvt gammelmodigt. Det var inte så att det var svårt att förstå det jag läste, men ord som blevo, voro, gingo, kröpo osv, förekommer ofta. Samtidigt tycker jag att detta ger lite mer en känsla av att historien utspelar sig i en annan äldre tid, vilket är positvit för att skapa rätt känsla.

En sak jag lade märke till när jag läste var att det på 2-3 ställen i boken förekom engelska ord. Exempelvis: ”Men i alla fall… ”Nevermore.” Aldrig mer…” (s. 187)
Detta kan ju ha att göra med det jag tidigare nämnde under rubriken Miljö; ”främmande” språk blev mer vanliga i Sverige under den här tiden.

Den stilistiska nivån känns rätt så hög. Det är varierat ordval och genom att Söderberg knyter an historien till då aktuella händelser, gör den boken mer tidsenlig. Detta sätt att skriva en bok gör att man kommer kunna läsa den längre fram i tiden, och ändå kunna få förståelse för berättelsen tack vare att man får en glimt av den tid som den utspelar sig i.

Egna tankar

När jag började läsa boken tänkte jag: ”Men gud vad är det här för tråkig bok. Vad handlar den om egentligen?” Men sedan, när jag kommit några kapitel in i boken, och historien kom igång lite mer på allvar, visade den sig vara helt okej.
Jag tycker samtidigt att det var lite svårt att förstå sig på karaktärerna. Speciellt huvudkaraktärerna, Arvid och Lydia, för de höll på så mycket fram och tillbaka, velade och verkade aldrig komma underfund med vad de verkligen ville. Det gjorde att hela boken kändes som ett evigt velande.
I helhet tycker jag trots allt att ”Den allvarsamma leken” är en bra och läsvärd bok om man är ute efter en kärleksroman som utspelar sig i tidiga 1900-talets Sverige.

 

God Jul, och gott nytt år!                  // Lisa

En reaktion på “Lisas analys av ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s